Egentligen är det värdelöst att sätta ord på saker. Allt blir så svart på vitt. Det sticker lite i ögonen.
Det är konstigt hur saker som tidigare kännts rätt viktiga, helt kan tappa sin betydelse över en natt.
.
Hur en människa kan komma att ändra sig själv och sina värderingar, ja, omprioritera allt bara för att omgivningen och vardagen ser annorlunda ut nu.
.
Det är inte längre så mycket som är viktigt. Det är de där nya stunderna som blivit viktiga. De stunderna när allt är nytt och det inte finns någon gemensam faktor som knyter ihop ett och ett, helt utan vidare förvarning. Men de är ganska sällsynta, jag kan själv inte komma på en endaste såhär på rak arm. Det är i alla fall dem jag söker.
.
Sedan vill jag lära mig att inte tvingas glömma för att stå ut. Jag vill kunna minnas det som varit, ta fram det, kanske tänka på det ibland och le lite försiktigt. Sådär som man gör när man är helt ensam bland folk och plötsligt kommer att tänka på något som får en att vilja le, samtidigt som man känner sig lite fånig eftersom man inte ler tillsammans med någon annan utan står mitt i bland allt och bara ler för sig själv.
.
Problemet är att jag vet inte hur man gör. Går det att lära sig något sådant? Går det att ta tillbaka den där kontrollen?
.
Hat är det enda jag har att bygga bort det här med, men jag vet inte om det är någon bra idé.
Kommentarer
Trackback
