Är det någon där?
Jag har precis läst ut min bok som jag har tillbringat all dötid åt att läsa de senaste två veckorna. På något sätt är det pinsamt att säga att man har läste en bok av chic-littarnas chic-littare Marian Keyes, men nu när det är avslöjat kan jag lika gärna erkänna att jag tyckte den var bra. "Är det någon där?" fick mig faktiskt att känna igen mig en hel del i saker som jag inte borde känna igen mig i hos någon som just mist sin man i en bilkrasch. Men ja, det var en fin bok faktiskt. (Som visserligen tog ett bra tag för mig att komma in i.)
Efter att jag har läst ut en bra bok känner jag mig alltid så tom inombords. Det är som att jag tänker "var det här allt?" och "tog det verkligen bara slut där? Jag som har haft så många fina stunder tillsammans med den här boken...". Men sedan inser jag efter ett tag att jag har fler böcker hemma som jag har velat läsa och i och med att jag nu läst ut en av dem kan jag ju faktiskt börja om på en annan.
Och det är ofta det jag gör. Det MISSTAGET jag gör. För jag väljer alltid att jämföra den nya boken med boken jag just läst ut och jag finner mig alltid missnöjd med den nya boken eftersom att den inte har dittan och dattan som den andra boken hade, och då är den helt enkelt inte lika bra. Vad jag alltid lyckas glömma är att det faktiskt vore jättetråkigt om alla författare skrev på exakt samma sätt, använde exakt samma språk och skrev identiska böcker om samma sak. Visst vore det väl det?
(- Ja!)
Harry Potter and the Deathly Hallows
Nu räknas timmarna istället för dagarna.
Jag har på allvar funderat på att stå utanför bokhandeln kl 01.00.
