me, myself and my new identity
Okej, jag erkänner. Min emo-period på 2,5 timmar var bara en övergående fas och jag är identitetsförrvirad som fan, det är jag! Men jag är på väg mot något större. Jag känner det hela växa inom mig. Som ett foster som vilar i sin mammas livmoder i väntan på att sättas till världen, i väntan på att få komma ut därifrån och få andas någon jävla gång. Jag är på väg mot något betydande, något som faktiskt har mening. För vilken bild man än väljer att förmedla av sig själv till andra människor, så är det inte säkert att du blir uppfattad på det sättet du tänkt dig. Våra förfäder har låtit oss ärva något vi kan kalla fördomar och det roliga är att alla inte har samma fördomar och heller inte fördomar om samma saker. Det kan självklart också handla om något så enkelt som att två människors åsikter skiljer sig åt. Men så behöver det faktiskt inte vara. Vissa få utvalda har dessutom berikats med en förmåga att genomskåda andra människors försök till att vara någon annan. Eller, vad ännu värre är, förstå syftet bakom din valda uppsyn. Ibland går syftet helt enkelt inte i fas med det vi ser. Ibland gör det det. Men tacka vet jag allemansrätten för om du verkligen, verkligen känner för att korsa den där ängen och käka harsyra så varsågod att ta harsyran men ta det lugnt. Det finns ingen finansvalp som kan hindra dig. (En liten parentes i en parentes bara.) Tillbaka till blåbärsmuffinsen. Ja alltså jag ska bli lesbisk radikalfeminist. Ni vet, en "sån där". Bara för att. Det var helt enkelt det jag ville säga med det här inlägget. Jag har hittat mig själv. Och jag vill ha harsyra NU.
Peace.
