Ingen vet vad det här är

Jag känner mig som Meursault. Totalt likgiltig inför världen. Som att min mamma dog idag. "Eller kanske var det igår". Det är så mycket som har stagnerat, fast allt runt om rör sig. Allt har sin gång, så som det alltid har haft. Och här sitter jag och tänker alldeles för stora tankar. Tänker att det liksom är nu man lever. Men det gör man ju alltid, egentligen. Lever nu, alltså. Så jag tänker att det är så det alltid kommer vara. Som att man går och väntar på att nuet ska komma framåt. Och sedan, när det har gjort det, när nuet är slut, då är det liksom bara slut. Happ, då var det klart, kanske man tänker när man väl står där. "Nu blev det som det blev. Var det det här som var tanken med allt? Var det rätt?" Men det kan man nog inte tänka när nuet väl är slut, tror jag. Och om man nu, hypotetiskt sett, hade kunnat det... Vad skulle det då spela för roll eller fylla för funktion? Det finns inget "gör fel, gör rätt" i den situationen. Det finns ju ingenting.