Ingen vet vad det här är

jag är väl medveten om att klockan just slagit tio över två men det skall inte få mig att komma ur mina mjukisbyxor. Jag planerar att sitta här på min plats i soffan ett bra tag. Det är nästan mörkt ute för att himlen är så grå, och det blåser (det skulle nästan vara på sin plats att använda ordet "stormar") och ja, nu kom det - regnet.

En riktig innesittardag alltså. Det skulle kanske vara på sin plats att jag tog tag i den där rapporten. (Jag gjorde faktiskt motionen igår morse.)

Adjöss, jag går till sjöss.

Jag var där med min vän Camille och hennes familj. Dagen till ära så skulle vi ut och segla. Jag kommer ihåg hur jag bylsade på mig massor av regnkläder och vanliga kläder för att hålla mig varm. Till slut hade jag så mycket kläder på mig att jag knappt orkade bära upp mig själv. Det var tungt att lyfta benen och ännu tyngre att kliva ombord på segelbåten som skulle ta oss ut på öppet hav i det blåsiga vädret.

Jag minns inte hur själva segelturen gick till, jag minns bara att vi faktiskt kom tillbaka vilket jag blev glad för just då. Men när jag sedan äntligen kliver av båten så tittar jag på klockan. Den visar 13.40 och mitt flygplan tillbaka till Sverige skulle gå 14.59. Jag kommer ihåg hur jag springer in i huset och försöker packa ihop alla mina saker i en resväska jag hittar. Sen kastar jag mig på en buss som skulle ta mig till flygplatsen, utan att säga hej då eller ens så mycket som vinka till Camille och hennes familj, men väl på bussen kommer jag på att jag har glömt en väska - min ryggsäck. I väskan fanns min samhällsbok (den såg ut exakt som min franskbok men jag minns att det var samhällsboken i alla fall) och min ipod. Egentligen var det säkert fler saker i ryggsäcken, men det är just ipoden och samhällsboken som jag minns tydligast. Ipoden bryr jag mig inte så mycket om i drömmen, det går säkert att lösa, men att jag har glömt samhällsboken hos Camille gör mig helt bedrövad. Jag kommer ihåg att jag ringer mamma men jag kan inte nå henne för jag sitter på en buss mitt ute i ingenstans. Jag börjar helt enkelt att göra en övervägning av situationen och antalet möjliga utvägar. Antingen hoppar jag av bussen på väg till flygplatsen och försöker på något sätt ta mig tillbaka till Camilles hus där samhällsboken finns, eller så åker jag vidare med bussen så att jag kanske hinner med planet.

Jag bestämmer mig i all hast för att hoppa av, här och nu och på en gång, tout de suite. Jag skriker till busschaffisen att stanna med en gång - jag har glömt en väska! Bussföraren stannar och jag kastar mig av. När jag ser bussen åka vidare kommer jag ihåg att jag faktiskt hade min stora resväska i bussens bagageutrymme. "Merde !" tänker jag och börjar gå tillbaka. Så går jag och går och går och går men det verkar som att bussen har åkt jättelångt, så jag kommer aldrig fram till något ställe där jag känner igen mig.

Det finns heller inga människor ute på gatan, för det är ett gammalt nerlagt industiområde jag vandrar genom. Så sätter jag mig ner och tänker "Nu går jag här utan varken samhällsbok eller resväska. Jag har ingenting kvar. Om jag hade suttit kvar på den där bussen hade jag åtminstone haft någonting. Nu har jag ingenting. Ingenting alls."

Jag önskar att jag vore en haj. Då skulle jag smaska lite på folk och låta de tro att jag ska äta upp dem. Sen i sista sekund så nöjer jag mig med att bita av ena foten och säger "HAHAAA det trodde du inte va?!?! DEN HÄR GÅNGEN bet jag av foten så där hade du tur! Nästa gång tar jag kanske hela benet, eller varför inte båda va?!" Sen skulle jag simma iväg och leta surfingbrädor att knapra på. Najs liv det vore!

Imorn har jag bara en lektion - franska - men jag har 1000 andra grejer som jag verkligen borde ta tag i. Måste skriva motionen (den är redan försenad men jag tänker göra den ändå), måste göra labrapporten (också försenad), ta tag i p100, franskan... Ja listan fortsätter. Ska ut till Paris imorn och rida också. Hon ska skos vid halv fyra men jag lär inte hinna dit förrän vid fyra-tiden om jag åker direkt efter skolan. Jag hatar att det blir mörkt så tidigt numera.

Tänkvärt. Det kanske funkar så med andra saker också. Eller så är det helt tvärt om. Inte vet jag, jag är ingen jävla forskare.

når ditt öra.

---

.

Hur en människa kan komma att ändra sig själv och sina värderingar, ja, omprioritera allt bara för att omgivningen och vardagen ser annorlunda ut nu.

.

Det är inte längre så mycket som är viktigt. Det är de där nya stunderna som blivit viktiga. De stunderna när allt är nytt och det inte finns någon gemensam faktor som knyter ihop ett och ett, helt utan vidare förvarning. Men de är ganska sällsynta, jag kan själv inte komma på en endaste såhär på rak arm. Det är i alla fall dem jag söker.

.

Sedan vill jag lära mig att inte tvingas glömma för att stå ut. Jag vill kunna minnas det som varit, ta fram det, kanske tänka på det ibland och le lite försiktigt. Sådär som man gör när man är helt ensam bland folk och plötsligt kommer att tänka på något som får en att vilja le, samtidigt som man känner sig lite fånig eftersom man inte ler tillsammans med någon annan utan står mitt i bland allt och bara ler för sig själv.

.

Problemet är att jag vet inte hur man gör. Går det att lära sig något sådant? Går det att ta tillbaka den där kontrollen?

.

Hat är det enda jag har att bygga bort det här med, men jag vet inte om det är någon bra idé.

Så jag började fundera på om jag skulle dö lycklig, olycklig eller varken eller om jag dog nu. Jag skulle givetvis känna att mitt liv varit otillräckligt. (Eller alltså jag skulle kanske inte känna det om jag redan var död, men ni fattar.) Jag skulle känna att jag hade behövt mer tid på mig att få uppleva saker som jag har lust till, att få fler chanser att pricka av livets milstolpar med allt vad det innefattar och att få känna nån sorts tillfredställelse när jag gjort de saker jag velat, ja, att helt enkelt kunna känna "nu är jag redo att dö". Men vad är det för liv att sträva efter att kunna dö lycklig. Det känns så paradoxalt på något vis. Att sträva efter att nå någonting för att kunna släppa allt och bli ingenting och ändå vara nöjd med det. Jag blir lite förvirrad när jag tänker på döden. Kanske är det för att jag är så oreligös av mig. Jag tycker inte om religon, men jag tycker egentligen inte att det är fel att tro heller.

Dessutom är jag trött på kemin. Alltså på kemi B. Och på paracetamol. BLÄ.

Lite längre ner står det även (i parentes) att "labbrockar och glasögon behöver ni inte ta med er". SOM ATT VI SKULLE HA NÅGOT SÅDANT HEMMA ÖVERHUVUDTAGET? SOM ATT JAG STÅR OCH LABBAR VARJE HELG VA!? NÄÄJ.

Ja ja. Vi får mat iaf. Och en handduk och lakarn. Så det blir nog rätt spårat ändå. Vi kan linda in oss i lakarnen och sätta handdukarna på huvudet som en turban och springa runt och ha matkrig. Det kan vi göra. Eller så kan vi bada i mat och torka oss med handduken efteråt. Det är också en möjlighet. Fekke fekke SPÅÅÅÅRA!!  

Om ni har riktig tur kanske jag slänger in en bild på vagnen lite senare. Då ska ni allt få se! Håll er uppdaterade för att ingenting missa!