Ingen vet vad det här är

Jag var där med min vän Camille och hennes familj. Dagen till ära så skulle vi ut och segla. Jag kommer ihåg hur jag bylsade på mig massor av regnkläder och vanliga kläder för att hålla mig varm. Till slut hade jag så mycket kläder på mig att jag knappt orkade bära upp mig själv. Det var tungt att lyfta benen och ännu tyngre att kliva ombord på segelbåten som skulle ta oss ut på öppet hav i det blåsiga vädret.

Jag minns inte hur själva segelturen gick till, jag minns bara att vi faktiskt kom tillbaka vilket jag blev glad för just då. Men när jag sedan äntligen kliver av båten så tittar jag på klockan. Den visar 13.40 och mitt flygplan tillbaka till Sverige skulle gå 14.59. Jag kommer ihåg hur jag springer in i huset och försöker packa ihop alla mina saker i en resväska jag hittar. Sen kastar jag mig på en buss som skulle ta mig till flygplatsen, utan att säga hej då eller ens så mycket som vinka till Camille och hennes familj, men väl på bussen kommer jag på att jag har glömt en väska - min ryggsäck. I väskan fanns min samhällsbok (den såg ut exakt som min franskbok men jag minns att det var samhällsboken i alla fall) och min ipod. Egentligen var det säkert fler saker i ryggsäcken, men det är just ipoden och samhällsboken som jag minns tydligast. Ipoden bryr jag mig inte så mycket om i drömmen, det går säkert att lösa, men att jag har glömt samhällsboken hos Camille gör mig helt bedrövad. Jag kommer ihåg att jag ringer mamma men jag kan inte nå henne för jag sitter på en buss mitt ute i ingenstans. Jag börjar helt enkelt att göra en övervägning av situationen och antalet möjliga utvägar. Antingen hoppar jag av bussen på väg till flygplatsen och försöker på något sätt ta mig tillbaka till Camilles hus där samhällsboken finns, eller så åker jag vidare med bussen så att jag kanske hinner med planet.

Jag bestämmer mig i all hast för att hoppa av, här och nu och på en gång, tout de suite. Jag skriker till busschaffisen att stanna med en gång - jag har glömt en väska! Bussföraren stannar och jag kastar mig av. När jag ser bussen åka vidare kommer jag ihåg att jag faktiskt hade min stora resväska i bussens bagageutrymme. "Merde !" tänker jag och börjar gå tillbaka. Så går jag och går och går och går men det verkar som att bussen har åkt jättelångt, så jag kommer aldrig fram till något ställe där jag känner igen mig.

Det finns heller inga människor ute på gatan, för det är ett gammalt nerlagt industiområde jag vandrar genom. Så sätter jag mig ner och tänker "Nu går jag här utan varken samhällsbok eller resväska. Jag har ingenting kvar. Om jag hade suttit kvar på den där bussen hade jag åtminstone haft någonting. Nu har jag ingenting. Ingenting alls."