Döden
Idag är det sådär jobbigt gråmulet och regnigt ute. Det får mig att tänka en hel del. Och att känna mig trött. När jag gick från busshållplatsen i duggregnet slog det mig att "tänk om jag skulle dö nu". Ja, tänk om nästa bil som skulle köra förbi på vägen, om det i den bilen skulle sitta någon med en pistol i handen och tänka "nästa person som jag åker förbi, henne skjuter jag ihjäl". Och tänk om den personen hade varit jag.
Så jag började fundera på om jag skulle dö lycklig, olycklig eller varken eller om jag dog nu. Jag skulle givetvis känna att mitt liv varit otillräckligt. (Eller alltså jag skulle kanske inte känna det om jag redan var död, men ni fattar.) Jag skulle känna att jag hade behövt mer tid på mig att få uppleva saker som jag har lust till, att få fler chanser att pricka av livets milstolpar med allt vad det innefattar och att få känna nån sorts tillfredställelse när jag gjort de saker jag velat, ja, att helt enkelt kunna känna "nu är jag redo att dö". Men vad är det för liv att sträva efter att kunna dö lycklig. Det känns så paradoxalt på något vis. Att sträva efter att nå någonting för att kunna släppa allt och bli ingenting och ändå vara nöjd med det. Jag blir lite förvirrad när jag tänker på döden. Kanske är det för att jag är så oreligös av mig. Jag tycker inte om religon, men jag tycker egentligen inte att det är fel att tro heller.
Dessutom är jag trött på kemin. Alltså på kemi B. Och på paracetamol. BLÄ.
Kommentarer
Trackback
