Ingen vet vad det här är

ibland får jag lite dåligt samvete för att jag inte har skrivit på ett tag. Tänk att allting alltid ska behöva gå i perioder. Jag skulle vilja ha lite stabilitet i livet. Susanna och hennes statiska liv.
     Det är precis som när man var liten och inte hade lekt med sin tamagochi på ett bra tag. Fast än till och med jag var smart nog att förstå att den lilla hunden i apparaten inte hade riktiga känslor och egentligen inte ens existerade mer än som några programerade datakoder (okej så långt tänkte jag kanske inte på den tiden men i alla fall), så fick jag nästan lite ont i hjärtat av att tänka på att hunden nog undrade vart jag hade tagit vägen. Jag föreställde mig att han satt där inne i den lilla lådan, alldeles ensam med tystnaden och mörkret som enda sällskap och bara undrade vart matte egentligen hade tagit vägen, varför ingen längre ville leka med honom. Var det någonting han gjort? Någonting som matte hade ogillat? Hade hon slutat att älskat honom och hittat en ny tamagochi att leka med? Sedan lovar han sig själv att alltid göra sitt yttersta och lite till för att matte ska tycka om honom, bara hon kommer tillbaka...
     Dessa tankegångar gjorde att jag lekte med tamagochin och kastade tärningar och rullade bollar en hel dag så att jag kunde känna att hunden blev glad igen och att mitt eget hjärta inte längre var så tungt av dåligt samvete.
     Lite samma grej är det med mitt bloggande...

Men det konstiga, ja rent ut sagt mest förvirrande, är att när jag väl fått ett inlägg publicerat så dröjer det inte länge innan jag känner suget av att skriva något fyndigt igen.

     Idag är det torsdag och höstlov. Det är så mörkt och grått ute att jag har svårt att skilja på om det är natt eller dag. Kanske är det något mellanting.  

     Jag har funderat på en sak under en lång tid och jag har äntligen kommit fram till att mina misstankar verkligen stämmer! Så här är det:
När det är någonting går bra och man går runt och känner sig lycklig, då måste automatiskt något annat gå dåligt så att det kompenserar upp lyckokänslorna. Människan kan ju inte gå runt och vara lycklig! Hah, hur skulle då världen se ut!? Så när det är någonting som gör dig sprudlande glad, watch out, jag lovar att du snart kommer hitta någonting som snabbt tar ner dig på jorden igen. För det är liksom inte menat att man ska få vara för glad.

     Horoskop är någonting som jag alltid fnyst och skrattat nedlåtande över. Vad är det för trams det där? Men  nu har jag kommit till insikt i att det i alla fall är en sak som de har förstått. Vissa horoskop använder sig av ett system där de sätter betyg i t.ex. kärlek, pengar och karriär. Får du en femma i kärlek kan du räkna med att något storartat kommer ske och får du en etta, ja då kan ju lika gärna dumpa killen med en gång för du vet att det aldrig kommer funka. Ja ni vet säkert hur poängsystemet fungerar. Alltså grejen är att horoskopen verkligen har fattat det där med att det inte kan gå topp på två områden samtidigt. Du måste välja en sak som allt känns bra i och då får du helt enkelt ta smällen att något annat känns piss. För har ni någongång sett ett horoskop som har femmor i både kärlek, pengar och karriär? Nej jag tänkte väl det. Så därför har jag bestämt mig för att poängsystemen är någonting som horoskopen borde satsa på, det skulle göra så att fler människor såg livets mörka mönster. 

Imorgon är det lov lov lov lov! :)
Allt är bara så bra! Det är loooooooov! Looooooov! Förstår ni? Lycka! Lov! Dahli Lama!
      Jag fick försäkringspapperna på min mobil igår också. Så imorn kan jag antagligen hämta en likadan som den jag blev av med, om jag betalar en självrisk på en och en halv köttiga laxar...
 

Jag överlevde matten idag, men det ver inte med så stor marginal...

Jag tror seriöst att jag har utvecklat konsentrationssvårigheter som uppkommer då en mattebok slås upp framför näsan på mig. Plötslig blir allt annat jätteintressant, allt utom matteboken. Det är nästan som att en ny värld öppnar sig framför mina ögon och jag kan riktigt känna suget efter att få klättra lite på väggarna. (Bara liiiiiite...)
     Aja, Kerran såg i alla fall våra trötta uppgivna blickar efter halvtid och bestämde sig får att göra något riktigt sneaky (nästintill radikalt!) dagen till ära. Vi smög alla ner till lärarrummet, en efter en, i samlad trupp gick vi ner för trapporna. Kerran tog sig in i rummet där kaffemaskinen finns, kollade att kusten var klar och så började vi smuggla muggar. En efter en. Så, helt plötsligt var muggarna slut. Vi bestämde oss för att göra en paus och låta någon annan fylla på muggarna under tiden som vi räknade några uppgifter. Sedan kunde smugglingen börjas på nytt. Det va nog anledningen till att jag överlevde. Kaffe.

Jag tror jag har vänt på dygnet.

1. Jag smiter iväg till stallet nu på en gång, skriver klart labben sen.
2. Jag skriver klart labben nu på en gång, smiter iväg till stallet sen.

Tänk vad man ser allting mycket klarare när det står skrivet svart på vitt. Ses sen!

Mes amis,
ibland blir det inte riktigt som man hade tänkt sig...
Av någon anledning så sov jag typ ingenting inatt. Jag kunde verkligen inte somna, det var precis som om jag hade glömt bort hur man gör. Mitt öga är fortfarande inte bra så jag fick lov att vara hemma en dag till. Har en labbrapport att skriva klart så det passar väl lika bra. Men det är gaaalet långtråkigt att inte gå i skolan när alla andra gör det. Ska upp en sväng till Paris på eftermiddagen så jag tänkte att jag ska försöka fota lite. Har nästan inga bilder alls på henne faktiskt.
Imorgon ska vi ta klassfoto vilket passar sig sjukt bra för då får ju mitt vackra öga också vara med på bild! Charmigt värre det kommer bli. Nej jag får väl fråga om jag får stå på högra sidan så syns det nog inte. Känner mig något handikappad. Dessutom har jag mitt första arbetspass imorgon kväll, så det vore ju kul om jag kunde vara frisk då. (En liten vink till de högre makterna.)
Ni märker nog att jag är sprudlande glad.

vad är detta? Snälla läsare, gör mig en tjänst. LÄS INTE FÖREGÅENDE PUBLICERAT INLÄGG. Det kommer bara leda till att ni tycker jag är ännu konstigare än vad jag egentligen är...
Tack för god förståelse.

Tycker ni inte?
När början av hösten så är förbi kommer vi till den där hemska mellantiden som liksom inte tjänar någonting till, som saknar både mening och betydelse och som snart blir så där ångestfylld. Jag bara känner det komma. Oundvikligt står vi snart där, all sitter vi i samma bil.
     Jo men ta bara dagens datum som ett random exempel (can't believe I just said random). Det är idag den 13:e september. Om en månad för att vara på pricken exakt (i den här bloggen är man petnoga) är det den 13:e oktober och då mina vänner, då dröjer det inte länge tills det är november som knackar på dörren. Allt kommer att gå i en rasande fart, det kan jag lova.
     Det finns bara ett litet problem.
Problemet heter "när november väl är här så kommer tiden därpå, jämfört mot tiden innan, att gå så djävulskt långsamt". Och det bara för att november känner sig hatad. November vet om att ingen tycker om honom och därför vill han passa på att djävlas lite extra med folket. Han kan ju lika gärna passa på när det ändå inte är någon som tycker om honom. Han skulle aldrig kunna bli mer hatad än han redan är. Det är en omöjlighet.

November tänker att tåget bort mot att bli snäll redan har gått. Han missade det på grund av den marginella skillnaden mellan tågförarens klocka och hans egen Rolex-kopia från asiatländerna.

Så går det när man blivit placerad mellan oktober och jul. Det har november fått erfara under livets alla dagar...

I've lost my inspiration.

Och den här gången trodde jag verkligen att det var serious. Men vad är nu detta? Är det inte ett nytt inlägg mina ögon skådar?

Tiden tas upp av livet och jag hinner inte blogga. Hästarna har åter kommit in i mitt liv, och Paris (som hon heter) är här för att stanna. Åh. Gud. Vad jag älskar det treåriga lilla stoet!

Helgen har varit fullsmockad, så mina läroböcker är och förblir ganska orörda den här helgen. (Om jag typ inte får värsta rycket och börjar hetsräkna i matteboken. Inte troligt men jag sätter mitt hopp på att det ska hända.)

I fredags var jag på nivå 22 med min käre vän och sedan drog vi vidare till Huset (tha house in Gamla stan) och roade sönder oss totalt med typ 48 andra pers i samma barnaskara. 
Och sen igår så bar det iväg till Berga där Paris står.
Och på kvällen fick vi besök av goda vänner från Gröndal.
Vi åt, och åt, och åt. Men det var nog för att det var så oootroligt gott. Ja, det var det.

En annan, helt ointressant, sak är att jag är tagnentborskadad sen jag kom hem från France. (Ja, det är inte lika illa som när jag satte mig framför datorn första gången efter hemfärd, men vissa grejer sitter faktiskt i än idag.) Till exempel har jag fått gå in och ändra i den här texten på x antal ställen där jag skrivit ett kommatecken istället för punkt. WTF liksom! Det orkar man icket.

  
                                               PUSS        PUSS