En and - flera andar
Så är det.
Vaccination
För att vaccinera sig mot någonting är det ju som så att man får en liten dos av själva viruset (i de flesta fall). Sedan är man immun.
Tänkvärt. Det kanske funkar så med andra saker också. Eller så är det helt tvärt om. Inte vet jag, jag är ingen jävla forskare.
Leverans, musik från ingenstans!
Tonerna av mina fingrar
når ditt öra.
Det var något här som kom upp till ytan
Jag skrev en gång en riktigt löjlig och abstrakt dikt. Det var ganska länge sedan. Den heter "Vill du flyga med mig?". Jag tänkte att den kunde få vara med här.
Vill du flyga med mig?
Jag undrar, vill du flyga med mig?
Flyga lite högre än vi någonsin gjort
ta oss till udden av allt
och kanske låta oss falla
förseglade i varann
Jag undrar, vill du flyga med mig?
Det spelar ingen roll om världen kan se oss
de vet ändå inte vad vi är
Vi väntar i det tryggaste mörker
där vi sakta simmar omkring
Och om du nu, vill flyga med mig
Viska det i mitt öra och rör dig långsamt ur skuggan
så lovar jag dig att följa efter
Nerför branten under nyfallna snöflingor
Uppför berget där ingen annan kan vistas
Jag undrar, vill du flyga med mig?
Jag följer dig in i det djupaste mörker
För vi är hundar som springer
för vi är älskande i vårt inre
För vi är de som aldrig lärde oss leva
de vars vingar lyfter och far
Egentligen är det värdelöst att sätta ord på saker. Allt blir så svart på vitt. Det sticker lite i ögonen.
Det är konstigt hur saker som tidigare kännts rätt viktiga, helt kan tappa sin betydelse över en natt.
.
Hur en människa kan komma att ändra sig själv och sina värderingar, ja, omprioritera allt bara för att omgivningen och vardagen ser annorlunda ut nu.
.
Det är inte längre så mycket som är viktigt. Det är de där nya stunderna som blivit viktiga. De stunderna när allt är nytt och det inte finns någon gemensam faktor som knyter ihop ett och ett, helt utan vidare förvarning. Men de är ganska sällsynta, jag kan själv inte komma på en endaste såhär på rak arm. Det är i alla fall dem jag söker.
.
Sedan vill jag lära mig att inte tvingas glömma för att stå ut. Jag vill kunna minnas det som varit, ta fram det, kanske tänka på det ibland och le lite försiktigt. Sådär som man gör när man är helt ensam bland folk och plötsligt kommer att tänka på något som får en att vilja le, samtidigt som man känner sig lite fånig eftersom man inte ler tillsammans med någon annan utan står mitt i bland allt och bara ler för sig själv.
.
Problemet är att jag vet inte hur man gör. Går det att lära sig något sådant? Går det att ta tillbaka den där kontrollen?
.
Hat är det enda jag har att bygga bort det här med, men jag vet inte om det är någon bra idé.
Sommaren är för länge sen förbi
Jag dricker glögg
Med balkongdörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder
Ja får en doft av sommarens sista dagar
När vinden blåser in ifrån England
Döden
Idag är det sådär jobbigt gråmulet och regnigt ute. Det får mig att tänka en hel del. Och att känna mig trött. När jag gick från busshållplatsen i duggregnet slog det mig att "tänk om jag skulle dö nu". Ja, tänk om nästa bil som skulle köra förbi på vägen, om det i den bilen skulle sitta någon med en pistol i handen och tänka "nästa person som jag åker förbi, henne skjuter jag ihjäl". Och tänk om den personen hade varit jag.
Så jag började fundera på om jag skulle dö lycklig, olycklig eller varken eller om jag dog nu. Jag skulle givetvis känna att mitt liv varit otillräckligt. (Eller alltså jag skulle kanske inte känna det om jag redan var död, men ni fattar.) Jag skulle känna att jag hade behövt mer tid på mig att få uppleva saker som jag har lust till, att få fler chanser att pricka av livets milstolpar med allt vad det innefattar och att få känna nån sorts tillfredställelse när jag gjort de saker jag velat, ja, att helt enkelt kunna känna "nu är jag redo att dö". Men vad är det för liv att sträva efter att kunna dö lycklig. Det känns så paradoxalt på något vis. Att sträva efter att nå någonting för att kunna släppa allt och bli ingenting och ändå vara nöjd med det. Jag blir lite förvirrad när jag tänker på döden. Kanske är det för att jag är så oreligös av mig. Jag tycker inte om religon, men jag tycker egentligen inte att det är fel att tro heller.
Dessutom är jag trött på kemin. Alltså på kemi B. Och på paracetamol. BLÄ.
