Ingen vet vad det här är

Okej, dags för en ny vändning. Kanske dags att ge mig själv en ny image. Ta bort allt det dryga, de korta svaren och framförallt - är det sant att jag ständigt är arg (det kan ju verka så här i bloggen)?

Nej!
 

Fast samtidigt så tycker jag det är jävligt skönt att vara arg. Så där så att man tänker "WOW! Är det verkligen jag som är så här arg? Inte visste jag att jag kunde bli så arg! Tack alla hormoner! Fan vad glad jag blir!" Och så är man plötsligt glad istället för att vara arg. Men kanske är det därför jag vill vara arg, för att bli glad? Eller så blir jag arg för att bli glad för att undvika att bli ledsen?

Vet inte.

I lördags hade jag en sån där dag då jag var ledsen. Det är inget man väljer (till skillnad från ibland när jag blir arg). Kanske kom det sig av att jag inte hade sovit natten till lördag, någonting, och därefter blivit inskyfflad i bilen för att åka 54 mil från civilisationen.

54 mil norr ut. På något sätt klingar det värre när det är just norr ut. Men jag sov i bilen, väcktes av glada frågor som "Lever du där bak i bilen?". Svarade lika glatt att "Det var väl en oerhört onödig fråga att behöva väcka mig för att ställa." Tänkte något ännu drygare som aldrig blev sagt och somnade 30 sekunder senare om. Jag drömde om saker som att folk var arga på mig och jag kunde för mitt liv inte förstå vad jag hade gjort för att orsaka denna våg av arghet som så oförutsägbart kom emot mig. Sedan vaknade jag och framsätesplats 1 svarar på frågan om när vi är framme - "12.50". Jag konstaterar att det är en evighet kvar, känner hur jag inte kommer kunna somna om och bestämmer mig för att bli ledsen och arg och dyster och allt sånt på en och samma gång. Allt på grund av det faktum att det faktiskt är en evighet kvar, tänkte jag.

En halv evighet senare när klockan är 12.05 ser jag Björnrikes skidbackar från vägen och blir ännu mer dyster. Det visar sig att min pappa inte ville verka för optimistisk över tiden när vi skulle vara framme så han la till (vad han trodde var) en halvtimme för att inte göra mig besviken (ett fenomen som grundar sig i hans barndom). Det enda han ville var att gardera sig mot ännu mera dryghet från min sida, men tänk vad fel det slog. Då hade jag alltså varit "ledsen, arg och dyster och allt sånt där" helt i onödan. Den händelsen gav mig därmed en ny anledning att bli "ledsen, arg och dyster och allt sånt där".

Men det var egentligen inte förrän framåt kvällen som jag började förstå att jag hade en ledsen-dag och inte en arg-dag. Det var nämligen då jag började bli rejält ledsen över saker som jag hade vetat om i åratal och som jag ju hade kunnat vara ledsen över vid andra tillfällen för att sedan låta det passera som man gör med händelser man blir ledsen över. Jag började tänka på vad sjutton jag ska bli när jag blir stor, hur i hela friden jag hade kunnat glömma att anmäla mig till högskoleprovet, hur min pension skulle komma att påverkas av mitt år i Frankrike, hur mina betyg inte kommer räcka till utbildningar med antagningen 20,0 (som antagligen kommer få 22,5 lagom tills det blir dags för mig att söka), hur det egentligen inte spelar någon roll över huvud taget för jag vet ju inte ens VAD jag vill söka, hur mörkt det ser ut för mig att kunna få ett sommarjobb, finanskrisen, Dawit Isaak, mitt senaste matteprov, hur gammal Bella ser ut mot koskinnet på golvet och sen drogs allt upp på något sätt (typ som i en tromb!).

Helt plötsligt kom jag att tänka på mormor och morfar. Bara tanken på två personer som jag saknar så pass mycket gjorde mig gråtfärdig och jag grät redan här några tårar. Sedan kom jag att tänka på att det är påsk och jag mindes att vi alltid brukade fira påsk tillsammans med mormor och morfar när de fortfarande var i livet. Så kom jag att tänka på när mormor berättade att hon aldrig fått ett påskägg i hela sitt liv och hur jag sprang iväg och letade igenom källaren efter ett gammalt påskägg som jag säkert hade fått påsken innan och fyllde det med godis från mitt eget påskägg och gav till mormor som blev alldeles rörd. Och sen kom jag ihåg när morfar och jag alltid spelade svälta räv med varandra, det var antagligen det kortspel som han ansåg var minst komplicerat för en 9-åring att klara av, men ändå så kunde vi sitta i timmar och försöka få den andre att svälta. Jag minns aldrig vem som vann, det var på ett sätt oväsentligt, men någon gång tog spelet i alla fall slut och då brukade jag fråga om morfars alla äventyr på sjön. Alltså, min morfar var sjörövare när han var ung. På riktigt. Med massor av tatueringar men utan ring i örat.

Och sen kom jag att tänka på när mormor berättade om hur hon inte fick säga "du" till morfars mamma som kom från en finare familj än mormors. Så mormor var tvungen att säga "tant" till sin egen svärmor. Ja, och så grät jag lite till över det också. Och sen kom jag att tänka på min första hund som var en svart mellanpudel och hette Tim. Han var ett år äldre än jag och vi växte upp tillsammans. Han var den knäppaste hund man kan tänka sig vissa gånger, men den snällaste som fanns och han brukade vakta min barnvagn så att ingen av världens alla dumma kom och kidnappade hans lillmatte. Och när jag ändå var inne på Tim och temat djur så drogs tankarna ohjälpbart till min hjälte Attis. Den finaste fuxen jag någonsin skådat, egentligen hette han Atatürk, ja jag hoppas för er att det ringer en klocka. Men han var i vilket fall som helst den klokaste häst jag någonsin träffat och tagit hand om.

Ja och så grät jag lite över att min hjälte inte finns kvar, utan är någonstans i hästhimlen. (Eller han har nog tagit över som enväldig morotshärskare däruppe.) Sedan kunde jag inte komma på så många fler saker att vara ledsen över just då och det hela började kännas lite smålöjligt ärlig talat.

Jag slutade helt enkelt att gråta och, typ, gjorde ingenting. Egentligen tycker jag det är skitjobbigt när folk gråter. Man blir så trött på sådana människor. Det är nästan så att man blir lite arg när sånt händer.