en lite dyster onsdag, en längtan till helgen och andmat som dör
Jag är en naturbegåvning på att skjuta upp saker som är lite jobbiga att göra. Jag tror faktiskt inte att det finns någon på hela Norra Real som är bättre än jag på just den saken. (Eller jo kanske nån.)
Min och Carros andmat dog idag förresten. Jag tror inte dom vill ha vår kärlek, för i så fall skulle de ha kämpat lite längre. Jag tycker de gav upp alldeles för lätt. Ibland är faktiskt den svåra vägen den lätta och om man väntar ett tag och blickar tillbaka så kan man se det, fast inte när man är mitt i. Jag ska förklara den saken över en koldioxidlunch för andmaten.
Idag när jag gick av tunnelbanan vid fridhemsplan så gick det en tjej framför mig som var så smal att jag aldrig har sett någon så smal varelse förrut. Jag hann tänka att det säkert borde vara emot naturens lag att man ska kunna vara så smal utan att gå av. Hennes ben var som två pinnar med två kulor till knäskålar som stack ut. Hon hade ett par svarta leggings på sig som bara hängde som ett slappt tyg. Jag blev så ledsen att jag nästan började gråta när jag såg henne. Jag tänkte på hur mycket hon måste frysa och hur fan det kan gå så långt... Sen ville jag försiktigt möta hennes blick för att se om det fanns sorg i den, men hon tittade ner i marken hela tiden så jag gick vidare till Swedbank.
Min och Carros andmat dog idag förresten. Jag tror inte dom vill ha vår kärlek, för i så fall skulle de ha kämpat lite längre. Jag tycker de gav upp alldeles för lätt. Ibland är faktiskt den svåra vägen den lätta och om man väntar ett tag och blickar tillbaka så kan man se det, fast inte när man är mitt i. Jag ska förklara den saken över en koldioxidlunch för andmaten.
Idag när jag gick av tunnelbanan vid fridhemsplan så gick det en tjej framför mig som var så smal att jag aldrig har sett någon så smal varelse förrut. Jag hann tänka att det säkert borde vara emot naturens lag att man ska kunna vara så smal utan att gå av. Hennes ben var som två pinnar med två kulor till knäskålar som stack ut. Hon hade ett par svarta leggings på sig som bara hängde som ett slappt tyg. Jag blev så ledsen att jag nästan började gråta när jag såg henne. Jag tänkte på hur mycket hon måste frysa och hur fan det kan gå så långt... Sen ville jag försiktigt möta hennes blick för att se om det fanns sorg i den, men hon tittade ner i marken hela tiden så jag gick vidare till Swedbank.
Kommentarer
Trackback
