Ingen vet vad det här är

Nu är det bara 19 dagar kvar och jag känner mig stencool inför vad som väntar.

Hah! Eller inte... Vad är det jag har gett mig in på egentligen? 
Ett år. I Frankrike. Ensam.

Det här är ungefär allt jag tänker på just nu.

Mitt år i Frankrike.

De orden är heliga.
Det går inte en timme utan att jag tänker på Frankrike. Jag försöker föreställa mig hur allting kommer bli, men det är nästintill omöjligt. Jag är otroligt nyfiken på allting. 

Jag vill träffa min värdfamilj, se huset, staden, skolan, internatet, mitt rum, ALLT som finns att se och uppleva vill jag se och uppleva.

Jag vill känna känslan av att sitta där i klassrummet, livrädd för att läraren ska fråga mig något jag inte förstår och än mindre vet hur jag ska svara på. 
Jag vill veta hur mycket jag egentligen kommer förstå av det som sägs. Kanske förstår jag ingenting eller, om jag jag har tur, så uppfattar jag iallafall huvuddragen av vad som sägs.

En stor del av mina tankar går åt till att försöka föreställa mig olika tänkbara situationer som jag möjligtvis kan komma att hamna i, i Frankrike.

Jag funderar ut vad jag kan tänkas vilja säga i dessa imaginära situationer (på svenska) och försöker därefter översätta meningarna till begriplig franska.
     Oftast fastnar jag vid något mycket viktigt nyckelord i en mening. Som liksom är avgörande för att jag ska kunna få fram budskapet i det jag vill säga. Jag letar febrlit i huvudet efter ordet, men kommer uteslutande nästan alltid fram till att det inte finns där inne.
     Vid det här laget brukar jag rycka till mig närmaste ordbok för att ge mig i färd med att slå upp ordet som gjort mig så förtvivlad.
     Samtidigt som jag letar bland sidorna dyker det upp hemska bilder i mitt huvud som jag nu tänkte berätta för er om, mina kära läsare.

De är mycket obehagliga, dessa bilder. På något sätt har jag hamnat utanför min egen kropp och blickar ner på mig själv. Jag ser både ynklig och rädd ut. Och lite snyggt rödflammig sådär. 
Jag försöker förklara någonting väldigt viktigt för ett halvt dussin fransmän. Fransmännen har varken tid eller ork att lyssna på någon korkad tjej som inte kan utrycka sig, men de står trots allt kvar ändå. (Kanske får vi oss ett gott skratt om tjejen gör bort sig lite, tänker dem i samförstånd.)
Frustrationen över att inte hitta det där viktiga ordet (som det liksom inte går att klara sig utan) kommer även här krypandes tätt inpå. Den enda skillnaden sedan innan är att jag här inte har tillgång till varken ordbok eller dator. 
     Jag försöker förgäves använda både armar och kroppsuttryck för att kunna förmedla ordet (som är lika svårt att förklara som ordet demokrati är om du inte får använda ord eller läten). Men även detta försök är förgäves.
     Jag ser fransmännen skrattandes gå därifrån samtidigt som de tänker att "Den där tjejen, hon var banne mig mer korkad än Darin!" (Okej, kanske inte så troligt att de känner till Darin men han var den enda personen jag kunde komma på som är sådär sällsynt korkad. Inget illa ment men jag har i alla fall fått den uppfattningen om honom.) 
     Jag står skamset kvar, blickar ner i marken och sparkar lite försiktigt i gruset med ena foten samtidigt som jag tänker "Undrar om det finns kurser i charader?".

Ja, det här är alltså de mörka tankarna som rör sig i mitt huvud, kära läsare. 
Det här och lite om kemilektionerna (på franska!).

Resten ser jag bara fram emot! Med stor nyfikenhet! :D



GODNATT! ;)