Ingen vet vad det här är

Min hemlis fick ett nytt fodral idag. Fin fint.

Hallå Sverige! (Eller något åt det hållet.) Vart tog solen vägen? Imorse var det hur fint som helst ute, och så nu är det bara... mulet och grått och deprimerande. Så jag satte mig och skrev brev till mina saknade franska vänner.♥ Jag har redan fått både brev och vykort från dem och det verkar som att de saknar mig lika mycket som jag saknar dem och tycker att det känns tomt i Evian utan mig. Funderade på att skicka med lite kort från Sverige och kanske bränna en skiva också och lägga i kuvertet. Jag ska nog ta och knalla iväg till posten och köpa vadderade kuvert som man kan skicka i. (Eller ja, jag vet att posten inte finns längre, men ICA då.) 
     Just ja! I förrgår kom biljetterna till Halkidiki och nu (just idag) är det en vecka kvar tills vi åker! Underbart, spännande, lovely, fantasktiskt, jättehärligt!

Mitt öga börjar smått anta sin normala form och förkylningen är snart borta den också. Så nu ska jag vila och ta det lugnt fram tills Halkidiki då jag vill vara på topp! Mamma och pappa ska upp till Vemdalen innan vi åker, men jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska följa med eller inte. En 6 timmars lång bilfärd känns faktiskt inte så jättelockande om jag ska vara ärlig. Men jag får se hur jag gör. 
Igår åkte jag in till stan en sväng (mitt vackra öga till trots), gick på stadsbiblioteket och lämnade tillbaka lite böcker samt handlade lite fyndigheter på rean.
Lägger kanske in lite bilder på det senare idag om jag har lust.

Men ut i solen med er nu!


Bjuder på en gårdagens outfit, haha.

Klockan kvart i midnatt hittade jag mitt gamla röda mavala.
That was a moment of happiness.


Nu kan jag sova gott inatt. ♥

Lyssnade precis på Lars Winnerbäcks sommarprogram i P1 och varje gång jag hör honom prata så slås jag av hur mycket hans persolighet speglas i hans musik. Hur ärligt och rakt allting verkar och hur mycket rädsla och ångest som tycks hålla tillbaka honom i hans skapande. Lars Winnerbäck är så mycket vemod, ångest och ärlighet som det bara går och mitt i all denna ängslan finns självironin och humorn som ger liv i alltsammans.
Jag gillar det.  

Nu är allt klirrat och klart! Den 18:e juli (om bara tio dagar!) åker jag till Halkidiki!!

...som nu börjat se sig om efter alternativa transportmedel.
Luftballong? - ja varför inte! Igår var det rusningstrafik ovanför mitt hus kan jag lova.

Min utflykt från Ekerö (ja alltså varje gång jag lämnar Ekerö ser jag det som en utflykt, självfallet) resulterade i... lite nytt!

 

Jag har fått en himlans fin kamera till låns över sommaren.
Därför åker min gamla Konica Minolta på chartersemester till Lanzarote om 3 dagar.
Han ska vila upp sig lite och, säger han, "komma tillbaka med nya krafter inför hösten".
Jag tvivlar på att han talar sanning.
Den kameran rycker nog aldrig upp sig... 

Jag menar vad är det du har som min sommarflört INTE har?

Men visst, det hela måste vara ett hårt slag för honom ändå.

Det är juli för första gången 2008. Och busstrejken gör mig till fånge på min egen ö.
 I alla fall tills mamma slutar.



Det är fint ute och jag har precis lusläst Svenskan i solen.


 Ha en bra dag!